Vive Mi Vida

Har funderat mycket på en grej jag tycker är högst intressant. Häromdagen när jag skulle gå till jobbet för att träffa två kollegor på en pratstund insåg jag att det som hände då kunde vara något att skriva om. Jag vet inte än om det blir intressant. När jag kom fram till hotellet var dörren låst men det var inte larmat. Jag kunde dra slutsatsen att de båda kvinnorna jag sökte fanns i närheten. Att den enas väska och nycklar låg synligt och att datorerna var i viloläge gav mig ytterligare ett tecken på att de inte kunde vara långt borta. Jag tassade försiktigt in i matsalen med ett svagt, men samtidigt frågande,  "hallå?" utan resultat. Jag fortsatte ut i det mörka köket och ut i matsal nummer två för att konstatera att damerna inte fanns i byggnaden. Om de inte hade gömt sig för att vara roliga förstås, men av tystheten i lätt ekande lokaler att döma var så inte heller fallet.

Jag återvände till repan (receptionen för de icke-bevandrade i hotellvärlden), slog mig ner och arbetade lite smått. Kanske hade damerna givit sig iväg på hemligt uppdrag? Blivit bortrövade av någon underlig sork (kille) eller byse (en underlig gotländsk varelse i form av troll)? Frågorna var många och svaren få när jag trippade hem igen, fortfarande utan vetskap om var damerna befann sig.

Väl hemma (1 minut senare) lade jag ihop ett och ett. Aha! Den enas bil fanns inte på plats (visserligen kunde de ha samåkt till jobbet då de är grannar men det sker sällan) och de kunde vara hungriga då köket var stängt. De kanske bara hade åkt till stan för att äta? Även det tillhör rariteterna men visst vill vi alla festa till det ibland. När jag fick bekräftat att det var just lunch i stan som damerna hade begivit sig ut på blev jag besviken. Det var inte så spännande som det kunde ha varit.

Ett annat sätt att se på saken är att det var skönt att få veta "vad som egentligen hände". Hur ofta har jag inte suttit på en buss, stått i kö, fikat eller liknande och råkat höra grannarnas konversation? Det kan handla om en ny pirrig date, en hemlighet som ska avslöjas eller en mamma som är dum i huvudet. Vad det än handlar om är det svårt att inte lyssna om jag sitter ensam och hur ogärna jag än vill blir jag engagerad i samtalet. Kanske vill jag hjälpa till med att säga "Det går över när du blir tjugo", "Det är Al Pacino hon menar", "Skåne tillhör INTE Danmark längre" eller "Det HAR faktiskt funnits en glass som heter Sky". Det kan hända att jag någon gång säger något men vanligtvis förblir jag tyst och får aldrig veta den spännande upplösningen! Det är frustrerande men kanske ändå främjande för fantasin?

För att gå tillbaka till inledningen kanske det var bra att jag fick veta vad damerna gjorde. Jag fick låta fantasin skena iväg för ett ögonblick men fick ändå veta hur det hela hade gått till och kunde sedan koncentrara mig på andra spännande ting.

Livet är spännande, fantasi eller verklighet. Jag tycker det är bra att fantisera, så länge en fot stannar kvar på jorden. Fantasi är bra, det är rätt kreativt har jag hört och kreativ är ett modernt ord så då är det väl jättebra?

                                                                                                      ♥