Vive Mi Vida

Jag är en drömmare. Inte en sån drömmare utan en person som drömmer mycket. Man har hört att alla drömmer men få minns drömmarna när de vaknar. Jag är inte en av dem utan drömmer mycket och konstigt och minns det mesta! Jag tycker oftast om att drömma, det känns som att drömmarna inspirerar mig och min kreativa sida. Ibland gillar jag inte att drömma. Det är när jag kan gå en hel dag och må lite dåligt, vara i en otrevlig sinnesstämning utan att veta varför. Oftast dyker en av nattens drömmar upp någon gång under dagen, jag minns den inte alltid direkt, och jag får en förklaring på varför jag känner mig underlig till mods och då blir det bra igen! Jag gillade inte heller när jag, under två år, titt som tätt drömde om den gång jag höll på att bli rånad i guldsmedsbutiken jag då jobbade i. Den drömmen lärde jag mig sedan hantera, som tur var, så jag nästan önskade att jag skulle drömma den! Jag kunde planera att jag skulle slå ner boven och så gjorde jag det i drömmen sen!

Till mitt drömmande hör att jag pratar (och fnissar, skrattar, gråter) mycket i sömnen vilket har bevittnats av diverse vänner! Tänkte dela med mig lite för det sägs att jag tydligen kan vara ganska underhållande i sömnen (när det upplevs, kanske inte blir samma känsla av att läsa men jag hoppas!). Jag reserverar mig för eventuella fel eftersom jag själv inte har bevittnat dem!

En kär väninna har berättat följande. Vi ligger och sover i en stor säng på var sin sida då jag plötsligt sätter mig upp i sängen och högt och tydligt frågar: "Vad gör du där borta?" varpå hon sömndrucket naturligtvis svarar att hon sover. Då lägger jag mig ner efter ett  förvånat "jaha!". Denna vän och jag har också båda vaknat av att vi har pratat med varandra i sömnen! Min pojkvän vaknade en gång av att jag berättade att "du och den där fyllkillen Kim ska alltid få in bollen i mål så himla snyggt. Just det!". Mamma och syster skrattade sig fördärvade när de hörde en sovande person busvissla på sitt eget speciella vis. Högt och tydligt, många gånger, så det hade kunnat väcka hela kvarteret. En gång drömde jag att min dåvarande körskollärare sa till mig: "Vi körde på en sån som dig igår. En ängel fast med svarta vingar och från Sibirien." Hur får man till det liksom?

Den kanske bästa historien är när jag och en kär vän hade spenderat en månad på resande fot tillsammans. Till saken hör att vi även innan och efter resan spenderade väldigt mycket tid ihop (gör än idag) och känner alltså varandra mycket mycket väl. På vår resa bestämde vi oss att lämna vår packning på vårt hostel och bara ta med det mest nödvändiga för en natt i en närliggande ort. Väl på plats trivdes vi som fiskar och bestämde oss för att stanna fler nätter, alltså behövde vi inhandla nya trosor. Trosjakten påbörjades dag två och fortsatte ett par dagar utan något större resultat. Halvtaskig passform och urblekt  färg fick duga. Så småningom hittade vi ETT tvåpack med vanliga, fina trosor och glädjen var enorm. Då hade jakten pågått i ett par dagar och var det dagliga samtalsämnet. Många skämt drogs kring just detta.

Hemma igen, ungefär 3 veckor senare, sov jag hos min vän och då vissa somnar på en sekund medan andra har lite svårare att komma över en jetlag låg vännen vaken när jag, sovande, plötsligt börjar vifta på täcket. Jag lyfter upp och ner och tittar neråt under täcket medan jag lätt irriterat suckar och ojar mig. Vännen undrar förstås vad tusan som står på och frågar mig vad jag gör. "Men, åh", säger jag med besvär i rösten. "Vadå?" frågar min vän. "Men, ååååh, det var ju inte DE HÄR trosorna vi hade på oss", svarar jag tjurigt och besviket. "Vadå trosor? Vadå VI hade på OSS?". Vännen förstod ju att VI inte kan ha på OSS ETT par trosor, gemensamt liksom. Här hade jag alltså börjat vakna lite och insåg väl kanske att jag hade sagt något knäppt så jag vänder mig demonstrativt om och säger "Åååh, retas inte.".

Om någon har en prat-i-sömnen-upplevelse med mig får ni gärna dela med er!

Ett citat jag läst säger att om man inte har drömmar får man mardrömmar. Tur jag har mycket drömmar då...
 
                                                                                         ♥  ♥  ♥

Vad är kärlek?

Här är jag sugen på att fälla in You Tube-klippet när min favorita Filippa Bark tillsammans med sin väninna Monika, på ett charmigt tonårssätt, besvarar ovanstående fråga. Jag tänker dock stå emot och istället låta er ta del av några små ting jag har tycker betyder kärlek.

* När jag lägger ner "hans" skiva i "mitt" cd-case utan att tveka.

* När systers 7-åring vill flytta till Gotland utan mamma, pappa och syskon. De kan hälsa på.

* När jag lägger flertalet minuter på att överlägga vilka av favoritkläderna som ska packas med till tjejhelgen.

* När han, varje gång han går hemifrån, låser dörren bakom sig för att jag inte ska vara hemma med öppen dörr.

* När 5-årige systersonen med lysande ögon frågar om det finns riddare och drakar i Visby. Där finns ju en jättestor borg.

* När jag helt plötsligt får ett infall och måste sms:a till en favoritvän och skriva hur mycket jag tycker om denna.

* När mamma och jag rings nästan varje dag, vare sig det finns något att prata om eller inte.

 * När systers 3-åring säger "jag vill också åka till Gotland". Jag svarar att det är långt, vi får åka en annan gång. Hon frågar om jag har bil. Jag säger att den inte är här. Hon säger att hon tycker att vi ska gå till Gotland då.

* När han varje morgon ordnar mysfrukost åt sin morgonsömniga flickvän som gärna sover en stund extra.

* När jag får den där känslan som jag får titt som tätt, att jag liksom tycker så himla mycket om mina nära kära att jag nästan blir tårögd...

                                                                                                 ♥

Kan hända låter det som komma skall som en form av klyscha, men tyck det om du vill. Jag tycker isåfall det är en bra sådan. Faktum är att det är såhär jag lever, såsom jag nu kommer att skriva. Jag säger inte att det är rätt eller fel, att föredra eller att sträva efter. Jag bara säger att jag är glad att jag har valt att leva så.

Jag är, som de flesta andra, glad att få ha ett liv här på jorden. Ett liv som kan se ut lite hur som helst beroende på många olika faktorer. Mycket kan jag inte styra över själv men vad jag har insett är att det mesta kan jag faktiskt påverka, med inställning och tankesätt. Nu kommer ett exempel, ska bara fundera ut något bra som illustrerar det jag vill säga...

Som liten ville jag ofta ha det som storasyster eller bästis hade. Det kunde vara en leksak eller den platsen som hon valde att sitta på. Små struntsaker som inte gör någon större skillnad i livet men som kändes livsavgörande då. Det var dock en gång när jag var liten som jag, syrran och våra två kusiner fick vi ta en nektarin hemma hos mormor och morfar. Yngst som jag är i skaran fick jag välja sist och fick en hård medan de andra fick mjuka saftiga. Då sa jag till mig själv att det inte var så tokigt för den blev mer som en hård karamell att suga på och inte kladdade den heller!

Trots den händelsen tog det nog ganska många år innan jag insåg att det är roligare att tycka bäst om det  jag själv har. Hur roligt är det att ständigt vara avundsjuk när någon har fått ett roligt jobb, träffat en underbar kille/tjej, fått en mysig bebis eller vunnit på lotto? Det finns inget som gör mig gladare än när det går bra för mina vänner, missförstå inte! Det jag menar är att deras lycka görs inte till min olycka. Det blir roligare för alla om det blir allas lycka istället!

Ett litet och löjligt lätt sätt som underlättar att vara glad och positiv är hur jag reagerar på saker som går emot mig. Man kan svära och skrika eller kan man säga till sig själv: vilken skillnad i mitt liv gör detta? Eller fråga sig hur viktigt det är om en tröja förstörs i tvätten eller om det regnar när man ska gå ut. Vad gör det om hundra år? Inspiration här har även hämtats från min älskling... Självklart kan jag bli skitarg ibland men det är sällan och glöms fort för det finns så mycket roligare att lägga sin energi på.

Jag har också insett att jag kan välja hur jag vill "se" på en dag. Vill jag se att det är en tråkig måndag med massor att göra och jag vet inte vart jag ska börja. Eller vill jag se en nystartad vecka med massor av energi från en underbar helg och kanske vara lite galen och låtsas att det är fredag på kvällen!? För mig funkar det jättebra och gör det mesta festligt. Dessutom använder jag ordet festligt ofta, det är ett bra ord.

Såhär tycker jag och det är inte fel för det vet jag. Det är kanske inte rätt heller, för dig. För mig är det jätterätt och det känns bra! Ingen som gör på något annat sätt är heller fel. Nu låter jag som en rysligt flummig person men de flesta av er känner mig eller är på väg att lära känna mig och det kanske är tur. Om jag är flummig, vad gör det? Jag har en livsglädje som jag verkligen kämpar för att ta vara på, det är uppenbart att många inte har en sådan. Kanske kan jag inspirera någon att tänka en gång extra nästa gång något går åt helvete? För åt helvete går det, titt som tätt.

Tyck eller tänk gärna. Eller skriv bara att du har läst. Det är roligt att få veta om du läser. 
                                          

                                                                         ♥

                                                                                         

Har funderat mycket på en grej jag tycker är högst intressant. Häromdagen när jag skulle gå till jobbet för att träffa två kollegor på en pratstund insåg jag att det som hände då kunde vara något att skriva om. Jag vet inte än om det blir intressant. När jag kom fram till hotellet var dörren låst men det var inte larmat. Jag kunde dra slutsatsen att de båda kvinnorna jag sökte fanns i närheten. Att den enas väska och nycklar låg synligt och att datorerna var i viloläge gav mig ytterligare ett tecken på att de inte kunde vara långt borta. Jag tassade försiktigt in i matsalen med ett svagt, men samtidigt frågande,  "hallå?" utan resultat. Jag fortsatte ut i det mörka köket och ut i matsal nummer två för att konstatera att damerna inte fanns i byggnaden. Om de inte hade gömt sig för att vara roliga förstås, men av tystheten i lätt ekande lokaler att döma var så inte heller fallet.

Jag återvände till repan (receptionen för de icke-bevandrade i hotellvärlden), slog mig ner och arbetade lite smått. Kanske hade damerna givit sig iväg på hemligt uppdrag? Blivit bortrövade av någon underlig sork (kille) eller byse (en underlig gotländsk varelse i form av troll)? Frågorna var många och svaren få när jag trippade hem igen, fortfarande utan vetskap om var damerna befann sig.

Väl hemma (1 minut senare) lade jag ihop ett och ett. Aha! Den enas bil fanns inte på plats (visserligen kunde de ha samåkt till jobbet då de är grannar men det sker sällan) och de kunde vara hungriga då köket var stängt. De kanske bara hade åkt till stan för att äta? Även det tillhör rariteterna men visst vill vi alla festa till det ibland. När jag fick bekräftat att det var just lunch i stan som damerna hade begivit sig ut på blev jag besviken. Det var inte så spännande som det kunde ha varit.

Ett annat sätt att se på saken är att det var skönt att få veta "vad som egentligen hände". Hur ofta har jag inte suttit på en buss, stått i kö, fikat eller liknande och råkat höra grannarnas konversation? Det kan handla om en ny pirrig date, en hemlighet som ska avslöjas eller en mamma som är dum i huvudet. Vad det än handlar om är det svårt att inte lyssna om jag sitter ensam och hur ogärna jag än vill blir jag engagerad i samtalet. Kanske vill jag hjälpa till med att säga "Det går över när du blir tjugo", "Det är Al Pacino hon menar", "Skåne tillhör INTE Danmark längre" eller "Det HAR faktiskt funnits en glass som heter Sky". Det kan hända att jag någon gång säger något men vanligtvis förblir jag tyst och får aldrig veta den spännande upplösningen! Det är frustrerande men kanske ändå främjande för fantasin?

För att gå tillbaka till inledningen kanske det var bra att jag fick veta vad damerna gjorde. Jag fick låta fantasin skena iväg för ett ögonblick men fick ändå veta hur det hela hade gått till och kunde sedan koncentrara mig på andra spännande ting.

Livet är spännande, fantasi eller verklighet. Jag tycker det är bra att fantisera, så länge en fot stannar kvar på jorden. Fantasi är bra, det är rätt kreativt har jag hört och kreativ är ett modernt ord så då är det väl jättebra?